Kvantelektrodynamik (QED)


Kvantelektrodynamiken (engelska Quantum Electro Dynamics ) skapades av Sinitiro Tomonaga, Julian Schwinger och Richard Feynman på 40-talet. De belönades med 1965 års Nobelpris för sitt arbete. Kvantelektrodynamiken var den första relativistiska kvantfältteorin, med vilken man kunde beräkna detaljer vad gäller elektronernas fysik. Den är i första hand en fältteori för elektroner och positroner, som beskrivs med Diracekvationen, och fotoner, som beskrivs med ett fyrvektorfält, som klassiskt är fyrpotentialen i Maxwells ekvationer.

Med kvantelektrodynmaik kan man beräkna atomära storheter med sju åtta siffrors noggrannhet. Den är därför den historiskt sätt bästa fysikaliska teori vi haft och stämmer med de allt mer noggranna experiment som görs med modern teknik. Trots det har den fortfarande många principiella svårigheter. Teorin kan bara lösas med störningsräkning, och man har anledning att tro att teorin blir sämre om man ökar antalet störningstermer över en viss gräns. Ur praktisk synpunkt spelar inte detta så stor roll eftersom vi ändå förväntar att den beskriver en alltför ideasliserad bild av naturen, och andra effekter, som t.ex. finns i den elektrosvaga teorin, kommer in långt före störningsteorins sammanbrott. Världen består trots allt inte bara av positroner, elektroner och fotoner.


Tillbaks till Elementarpartikelfysik eller Kvantkromodynamik.